MTV news

Kan här och med nu meddela att jag lever men att jag kom ur hela den dejt-situationen... helt likgiltig och iskall. Attans, inte alls vad jag hoppats på. Eller hoppats och hoppats, hade mest kanske smått funderar på när jag äntligen ska sluta vara den där elaka häxan i sagan om ringen och äntligen, känna nåt! Men, inte den här gången heller. Jag är likgiltig som aldrig förr och den enda känslan jag känner är att det på något sätt bara helt enkelt var, fel. Inte rätt, wrong, olämpligt. Bättre än att bli hjärtekrossad i alla fall så, viva la likgiltighet.

Motivate me

Jag sitter här och försöker skriva min moderna tolkning av Hamlet, men istället kliar det i fingrarna av ett annat slags skrivbehov. I gårdagens avsnitt av Gossip Girl besökte överklass ungdomarna det riktigt prestigefyllda universitetet Yale. Jag hoppas jag kommer kunna ta mig dit, bli redaktör på deras skoltidning och sedan få en praktiskplats och fast anställning på The New York Times. Vilket i och för sig är ganska mycket begärt och vägen dit längre en Autobahn’s sammanlagda längd i hela Tyskland, och stundvis känns det mer omöjligt än att jag i helgen kommer dra en svävande lina koks på månen.

Men ibland är det som att en uppenbarelse trillar ner, som en sten på tårna. En påse dropp i armvecket, innehållande motivation. Jag strävar efter ett framgångsrikt liv, och, det vore med allas vetskap mycket lättare om mina föräldrar var närmare stenrika och hade något tjusigt namn innehållande ett ”Von” eller något i den stilen. Istället är jag en vanlig dödlig med minus på mitt maestro-kort. En sådan som får kämpa och slita sig till det mesta. Jag försöker.

Ibland ligger jag efter ett kapitel i matten. Ibland sitter jag på msn i timmar istället för att läsa Macbeth. Men då och då trillar faktiskt den där motiverande stenen ned. Det är sådana dagar jag ser hela världen öppna sig för mig och statyerna i Centra Park le mot mig. Vänligt, inte alls överlägset mig med min mänskliga enkelhet och förvirring. Stundvis, vid de tillfällena när jag på något sätt råkar trassla in mig själv i ett problem som i 1000 m bredbands kablar. Stundvis, vid de tillfällena när jag varken vet ut eller in, åt höger eller vänster.

Vi har alla viktiga val bakom, och framför oss. Några av de förgångna kanske var felaktiga, vad ska man göra? Vi rullar vidare på banan, samlar kanske på oss ett gram klokhet eller två. Eller också rycker vi på axlarna och hoppas att turen istället ska trampa oss på hälarna. Att hårdrockaren bakom än på Ozzy Osbournes Hultsfred spelning ska visa sig vara en representant från Oxford som blir så extremt fascinerad av ens headbang:ing-teknik att han med ens faller ned på knä och ber än förgylla hans universitet med den. Eller inte.

Vi vågar inte heller alltid kretsa i våra egna omloppsbanor, eller gör du? De flesta av oss anstränger oss ofta, för att inte vara oss själva. Vilka dörrar de nu skulle öppna har jag svårt att se, nödutgången i ett av de där krånglande SAS-planen? Kanske. Förneka det inte, du ljuger precis som jag, Will Smith och din mamma. Istället för att göra det vi vill, kanske vi väljer att följa det mainstream som tonar upp sig framför oss likt en stor och mäktig tsunami framför en fattig fiskare i Thailand. Det är normen, så va fan.

I've got the power..

En del dagar känner jag någon slags obehaglig känsla närma sig, som en potentiell väskryckare några meter längre fram på gatan. Jag känner mig helt enkelt bara nere. Det gör väl alla då och då, för inte är det väl heller särkskilt mänskligt att gå runt med ett brett Beverly Hills-smile på läpparna hela tiden. Vad ska man då göra, stirra sin mentala väskryckare rätt i ansiktet eller försöka sparka den i skrevet? Jag skulle säga, sparka! Sparka till som om det gällde livet på din egen mormor och bekämpa den. För det är så mycket roligare, lättare och ballare att vara glad. Att vara nöjd med det man har istället för att älta och gnälla om vad man saknar och vilken otroligt underbar utlandssemester grannen måste ha haft i Thailand. Vad får vi utav det förutom blödande magsår och Lusec Mups? En sur och otrevlig omgivning och en pain-in-the-ass-stämpel i pannan, mindre kul må jag säga. Går jag runt och klagar hej vilt hos varenda stackars jävel som tycks lyssna, får de knappast någon sympati för mig utan tvärt om, de blir även de skitsura och snart sitter vi alla i ett brinnande pariserhjul av ilska och Outtryckt längtan efter något vi förmodligen själva inte kan sätta fingret på. Vi kan göra varandras liv olidliga, men vi kan samtidigt göra dem så mycket roligare, och det är förmodligen mindre energikrävande att göra det sistnämnda än att springa runt och pest smitta sin omgivning bara för att man själv ännu en gång råkat stiga upp på fel sida. Så ställ in koordinaterna bättre nästa morgon och hoppa upp i rätt vinkel, skin i kapp med den om inte existerande så den inbillade morgonsolen och svälj din pessimism för ett tag. Det blir lite ljusare, lite bättre och lite, trevligare, helt enkelt.

Ett lite upplyftande soundtrack må underlätta det hela, jag rekomenderar "It's true" med Salem al Fakir, ain't he too cute?

Många bäckar små..

Det finns dagar då jag bara känner mig så löjligt glad för ingenting. Som en liten schizofren som sitter och småler i sin ensamhet på SSS (Sankt Sigfrids Sinnessjukhus i Växjö). Jag kan bli helt till mig över att jag lyckats skriva klart min uppsats på Frankenstein två minuter innan en bra film börjar på TV. Snacka om att man är lättroad. Jag har tänkt på hur de där småsakerna som verkar så betydelselösa faktiskt kan förgylla en hel dag. Ett gulligt sms från en polare man inte hört av på några månader. En gentlemanlig gest i matkön. Det sprider sig i en som en liten tändsticks-låga och smiter ut i extremiteterna för att efterlämna en stadig, varm känsla av, lycka. Lycka i vardagen, i de små bäckarna som tillsammans bildar en enda stor härlighet, en stor orgie av leenden, pirr och skratt som bubblar över kanterna och ut över tangentbord och tvärs över Sverige mellan msn-konversationer och mellan gamla vänner.

Jag vill slå ett slag för små doser av vardagslycka för i det här gråa trista mellantinget till vinter och de stora transnationella företagens koldioxid utsläpp behöver vi det.

kvällens underhållning

Ikväll bänkar jag mig framför Boston Tea Party och avnjuter Filip och Fredriks härliga och avslappnade vitsar och humör! Ett gott skratt förlänger livet, så tack för att ni förlänger livet på oss grabbar. Och nej, det är inte manligt med hår-avfall!

knock, knock who's there?

Det borde egentligen vara lättare än någonsin att träffa The guy. Vi har fria-sms, msn och facebook. Vi finns där, vi är tillgängliga!

Men, i verkliga livet då? När det verkligen gäller. När vi ska ta den där länge omtalade fikan. Hur blir det då? Det skavar lite vid tanken. Minns en kille jag träffade, inte på internet men på fyllan. Vi fikade, det var verkligen bara vänskapligt. Han hette Andreas och jobbade som reseledare på Apollo, var ungefär 7 år äldre än jag och vi hade fullständigt…ingenting att prata om. Men jag träffade honom när han sms:ade och frågade om jag hade lust att ses. Vid vidare eftertanke hade vi ju en riktig dejt en gång. Vi bowlade, han betalade. Vi åkte till Venezia i hans fina Mercedes, han betalade. Han körde mig tillbaka till stan och avslutade det hela men en obligatorisk kram. Jag är inte ens säker på att jag var rolig eller trevlig, så varför? Är det för att det är ett invant mönster? Det funkar så, alltså ska man göra så? Där finns chansen, vi dejtar henne eller honom, kollar om det funkar. Men sen när det inte gör det så, låtsas vi inte om det? För att det är så, behändigt?

Bekvämlighet. Vi är helt enkelt för bekväma för att träffa någon på riktigt. Jobba på det, lära känna en annan människa som kanske kan komma att ha något att erbjuda till våra liv, förgylla det på något sätt. Istället strular vi runt på öl-bespilda dansgolv och småskumma hemmafester vi inte hör hemma på, allt på jakten efter honom. Men vad hittar vi egentligen? Vi hittar tidfördriv. Kanske lite tillfälligt sex. Men det där seriösa, som man innerst inne letar efter. Det hittar man aldrig. Problemet ligger i oss själva, vart och efter vilka killar vi letar efter. Jag går efter mitt invanda mönster, vidgar inte mina vyer. Stänger min dörr för okända, men kanske tio gånger mera intressanta killar för att de råkar vara några centimeter kortare än jag själv. Vi går miste om den där killen, på grund av oss själva. Inte för att öde inte vill, för att han helt enkelt inte finns där ute eller för att vi aldrig får chansen.
Om vi håller dörren öppen och öppnar den utan att titta i titthålet, kan något oväntat bra kanske dölja sig bakom den.

X-mas time

Orden jul och ekonomisk kris är inte direkt några man vill kombinera. Jag tror att vi snart måste börja inse att våra tillgångar inte är obegränsade, och då menar jag inte bara mat, regnskogar och vatten. Folk blir hemlösa varje dag, folk vrider sig i svältens kramper varje dag. Vad gör jag? Trycker i mig hälften av det undre lagret på julens andra Aladin-ask och klagar på slasket utanför, och du är nog inte så mycket bättre själv. Jag länkar till en krönika jag skrev förra året och som fortfarande reflekterar mina tankar angående denna underbara, härliga och konsumerande högtid. En riktigt god, i-lands jul!

http://www.p3star.se/default.ns?lngItemID=514&intPageColor=5&objectID=4002

Sunday philosophy

Det är någonting visst med söndagar. Ett slags lugn sprider sig runt omkring än och gör det svårt för mig att ta tag i saker. Slappar dag, åh ja. Söndagar kan jag inte få mycket mera än tv-tittande och godisätande avklarat, läxböckerna ligger i en stapel på skrivbordet och ser mest lite smyg intellektuella ut i sin ensamhet. Medans mitt egna intelekt avstannar för 24 timmar, men återvänder i och med att väckarklockan ringer på måndagmorgonen. Det kanske är vetskapen om att den ny arbetsvecka väntar som gör oss sega som grillade marshmallows eller så är vi bara slutkörda efter den gångna veckan, men vad man än må säga, så är söndagen mellan dagen. Mellandags rean för hjärnan efter en veckas slit, och innan den nästa sömnbrist präglade. Så ta vara på söndagarna gott folk.

Promiskuös? Nej, jämställd

Så, Nelly Furtados låt, Promiscuos, ett engelskt ord som på svenska översätts promiskuös, vad betyder det egentligen? I Words synonym ordlista hoppar ordet ”slampig” upp.

Tänk nu att man ska använda det ordet på en man. Tänk dig att kalla en kille för slampa, ganska skrattretande eller hur? Om man däremot säger det till en tjej då? Ja men då så! Då är det helt okej. Hur kan samhället ställa sig i den här frågan? Vi har i århundraden stått några meter bakom männen och vinkat lite fint, ungefär som drottning Silvia i en av sina finaste hattar. Nu, år 2008 ska vi dock vara ett av världens mest jämställda samhällen. Jämställt my ass. För det som står i lagboken, det som skyddar oss kvinnor från diskriminering på arbetsplatsen och diverse sexuella påhopp har inte präntats in i hjärnan på det jämställda samhällets medborgare.

http://www.youtube.com/watch?v=dtHHQ9eS-ys
- Detta klippet är sjukt skönt, jag älskar Schyffert för det och jag är inte ett dyft feminist bara lite smått avundsjuk på den be-kukade delen av befolkningen.

Inspiration

Jag vet att jag inte har varit särskilt aktiv här på ett bra tag, och jag visste nog redan när jag började blogga att det snabbt skulle rinna ut i sanden. Men idag träffade jag på en så fascinerande människa att jag omöjligt kan låta bli att tillägna honom ett inlägg.

Det är torsdageftermiddag och jag glider in i danssalen precis som jag gjort varenda torsdag i nära 5 år. Jag förväntar mig en vanlig danslektion, en vanlig liten glädjekick av vanlig dos. Men idag kliver Cookie in i danssalen. Det pulsar energi om honom som stadspuls om NY. Han slänger ur sig ett "Tja" med fransk brytning och sätter på musiken. Han ber oss att känna musiken. Vi känner musiken. Han säger åt oss att finna glädjen i dansen, vi finner den. Så jävla hårt finner jag den. Här framför mig står en människa och fullkomligt sprudlar av dansglädje, och den smittar av sig något enormt. Vi improviserar oss igenom så gott som hela lektionen, vi känner och glädjs hela lektionen. Musiken resulterar i rytmer, som resulterar i rörelser, som resulterar i känslor. Jag vill bara ha en bit av den här fenomenala människan, hans utstrålning och förmåga att förmedla musiken genom sina rörelser, fenomenal är det rätta ordet och jag är patetiskt nog inte långt ifrån lyckotårar.

När jag lämnar danssal 2 på norrgatan 10 tar jag med mig en enormt stor dos inspiration och dansglädje hem. Aldrig förr har en danslektion gjort någon så förbannat salig.

Ett långsamt självmord

Hennes röst är inte lik någon annan. Hon besitter utan tvivel en ovanligt stor talang, men slösar bort den och drar den istället igenom drogernas långsamma död. Jag kan inte låta bli att undra vilken dos som kommer bli hennes sista, även om jag hoppas att det dröjer länge. Och det är så klart att jag talar om Amy Winehouse, den kvinnliga motsvarigheten till Pete Doherty.

Missa inte hennes liveinspelade konsert från Porchester Hall i London ikväll klockan 21.35 i SVT1.

Obamas tal

Idag är det 45 år sedan Martin Luther King höll sitt mest legendariska tal. Det är också dagen då USA:s förste svarte presidentkandidat, Barack Obama håller sitt "acceptance speech". Är Martin Luther's dröm påväg att gått i uppfyllelse? Amerikanerna har det framtida svaret i sina händer.

"I'm just gonna go ahead an nip this thing in the bud. Cuz you know, they say pregnancy often leads to, you know...infants"

De flesta filmer jag ser glömmer jag när jag slängt tillbaks dem i återlämnings lådan på Hemmakväll. Men sen finns undantagen jag går och funderar på i månader efteråt. Som Juno. Filmen är som en italiensk charmör som får en på fall fortare än en turist hittar en prostituerad i Amsterdam. Den småkonstiga och gulliga indie-musiken som utgör soundtracket förstärker känslan av den redan speciella filmen. För det är något visst med den.

16 åriga Juno blir gravid med sin bästa killkompis Bleeker och bestämmer sig för att hitta ett par adoptivföräldrar. Men det handlar samtidigt om så mycket mera, om relationen till Bleeker, adoptivföräldrarna, hennes pappa och styvmamman och hur hon hanterar omgivningen som redan från början sett henne som en udda typ, med all rätt. Juno är speciell, på alla sätt och skiljer sig ganska hårt, men samtidigt kanske inte något alls från en vanlig tonåring. Hon vågar bara visa det. Det är kvickt som attans. Replikerna är klockrena varje gång och språket olikt någon annan film i kategorin.

Jag sitter djupt insjuken i alla mina fluffiga IKEA-kuddar och känner värmen sippra ut från TV skärmen, den knackar tillslut på fönsterrutan och försvinner ut någonstans mot Söder och mina grannar på House of Pain.

Feel the groove baby

Danssäsongen börjar om 1 vecka och jag är otålig som en liten unge på julafton.
Tänkte berätta om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, min alldeles egna passion så att säga. Dans. Jag förstår delvis när tondöva och stela människor säger att de inte kan dansa. De kanske inte kan dansa snyggt, proffsigt eller rytmiskt. Men, de kan alltid förmedla den glädjen som finns att hämta i dansen.

Jag var 5 år. Mamma hade köpt ett par nya, självfallet rosa ballerinaskor till mig i New York och anmält mig till min första danskurs. Jag minns hur vi stod vid den där stången och älte positioner. Då var det bara steg, ett måste, ett mönster att följa. Sedan trillade jag in i andra världar. Disco, magdans, street, ragga, bollywood, jazz. Det var den dörren som aldrig skulle kunna stängas. Men jag hade nog fastnat långt innan. Nånstans där på vägen bland allting fann jag glädjen i det hela. Det är svårt att beskriva för någon utomstående, odansande och kanske i vissa fall trångsynt människa, men en danssal kan stundvis förvandlas till himlen själv.

I alla fall, det är som att bli uppäten av något större än en själv. Som Goliat ungefär. Bara att väl där nere i hans magsäck väntar en stor fest, festligare än vad man någonsin kunnat tänka sig. Så känns det. Glädjen sipprar ut ur porerna på en i form av svett och skapar immiga glasrutor i små danssalar någonstans i en för övrigt tyst och monoton stad. Det glöder, svider och gungar.

Introducing...

Så sant som det är sagt, jag har börjat blogga. Kan inte direkt påstå att min ambitionsnivå är särskilt hög men, den som lever får se!

Just nu är den småländska staden som jag kallar mitt andra hem dystrare än Jack's död i Titanic och jag har precis börjar bli överöst av sådana där nostalgiska minnen från sommaren, samt den där ångesten om att det nu mera är ett mörkt halvår som står framför mig. Men kanske den mest dystra och halsduksinvirade vintern kan bringa någonting oväntat gott med sig.