I've got the power..

En del dagar känner jag någon slags obehaglig känsla närma sig, som en potentiell väskryckare några meter längre fram på gatan. Jag känner mig helt enkelt bara nere. Det gör väl alla då och då, för inte är det väl heller särkskilt mänskligt att gå runt med ett brett Beverly Hills-smile på läpparna hela tiden. Vad ska man då göra, stirra sin mentala väskryckare rätt i ansiktet eller försöka sparka den i skrevet? Jag skulle säga, sparka! Sparka till som om det gällde livet på din egen mormor och bekämpa den. För det är så mycket roligare, lättare och ballare att vara glad. Att vara nöjd med det man har istället för att älta och gnälla om vad man saknar och vilken otroligt underbar utlandssemester grannen måste ha haft i Thailand. Vad får vi utav det förutom blödande magsår och Lusec Mups? En sur och otrevlig omgivning och en pain-in-the-ass-stämpel i pannan, mindre kul må jag säga. Går jag runt och klagar hej vilt hos varenda stackars jävel som tycks lyssna, får de knappast någon sympati för mig utan tvärt om, de blir även de skitsura och snart sitter vi alla i ett brinnande pariserhjul av ilska och Outtryckt längtan efter något vi förmodligen själva inte kan sätta fingret på. Vi kan göra varandras liv olidliga, men vi kan samtidigt göra dem så mycket roligare, och det är förmodligen mindre energikrävande att göra det sistnämnda än att springa runt och pest smitta sin omgivning bara för att man själv ännu en gång råkat stiga upp på fel sida. Så ställ in koordinaterna bättre nästa morgon och hoppa upp i rätt vinkel, skin i kapp med den om inte existerande så den inbillade morgonsolen och svälj din pessimism för ett tag. Det blir lite ljusare, lite bättre och lite, trevligare, helt enkelt.

Ett lite upplyftande soundtrack må underlätta det hela, jag rekomenderar "It's true" med Salem al Fakir, ain't he too cute?