Danssäsongen börjar om 1 vecka och jag är otålig som en liten unge på julafton.
Tänkte berätta om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, min alldeles egna passion så att säga. Dans. Jag förstår delvis när tondöva och stela människor säger att de inte kan dansa. De kanske inte kan dansa snyggt, proffsigt eller rytmiskt. Men, de kan alltid förmedla den glädjen som finns att hämta i dansen. Jag var 5 år. Mamma hade köpt ett par nya, självfallet rosa ballerinaskor till mig i New York och anmält mig till min första danskurs. Jag minns hur vi stod vid den där stången och älte positioner. Då var det bara steg, ett måste, ett mönster att följa. Sedan trillade jag in i andra världar. Disco, magdans, street, ragga, bollywood, jazz. Det var den dörren som aldrig skulle kunna stängas. Men jag hade nog fastnat långt innan. Nånstans där på vägen bland allting fann jag glädjen i det hela. Det är svårt att beskriva för någon utomstående, odansande och kanske i vissa fall trångsynt människa, men en danssal kan stundvis förvandlas till himlen själv.
I alla fall, det är som att bli uppäten av något större än en själv. Som Goliat ungefär. Bara att väl där nere i hans magsäck väntar en stor fest, festligare än vad man någonsin kunnat tänka sig. Så känns det. Glädjen sipprar ut ur porerna på en i form av svett och skapar immiga glasrutor i små danssalar någonstans i en för övrigt tyst och monoton stad. Det glöder, svider och gungar.
Hennes röst är inte lik någon annan. Hon besitter utan tvivel en ovanligt stor talang, men slösar bort den och drar den istället igenom drogernas långsamma död. Jag kan inte låta bli att undra vilken dos som kommer bli hennes sista, även om jag hoppas att det dröjer länge. Och det är så klart att jag talar om Amy Winehouse, den kvinnliga motsvarigheten till Pete Doherty.
Idag är det 45 år sedan Martin Luther King höll sitt mest legendariska tal. Det är också dagen då USA:s förste svarte presidentkandidat, Barack Obama håller sitt "acceptance speech". Är Martin Luther's dröm påväg att gått i uppfyllelse? Amerikanerna har det framtida svaret i sina händer.
De flesta filmer jag ser glömmer jag när jag slängt tillbaks dem i återlämnings lådan på Hemmakväll. Men sen finns undantagen jag går och funderar på i månader efteråt. Som Juno. Filmen är som en italiensk charmör som får en på fall fortare än en turist hittar en prostituerad i Amsterdam. Den småkonstiga och gulliga indie-musiken som utgör soundtracket förstärker känslan av den redan speciella filmen. För det är något visst med den.
Så sant som det är sagt, jag har börjat blogga. Kan inte direkt påstå att min ambitionsnivå är särskilt hög men, den som lever får se!