De flesta filmer jag ser glömmer jag när jag slängt tillbaks dem i återlämnings lådan på Hemmakväll. Men sen finns undantagen jag går och funderar på i månader efteråt. Som Juno. Filmen är som en italiensk charmör som får en på fall fortare än en turist hittar en prostituerad i Amsterdam. Den småkonstiga och gulliga indie-musiken som utgör soundtracket förstärker känslan av den redan speciella filmen. För det är något visst med den.16 åriga Juno blir gravid med sin bästa killkompis Bleeker och bestämmer sig för att hitta ett par adoptivföräldrar. Men det handlar samtidigt om så mycket mera, om relationen till Bleeker, adoptivföräldrarna, hennes pappa och styvmamman och hur hon hanterar omgivningen som redan från början sett henne som en udda typ, med all rätt. Juno är speciell, på alla sätt och skiljer sig ganska hårt, men samtidigt kanske inte något alls från en vanlig tonåring. Hon vågar bara visa det. Det är kvickt som attans. Replikerna är klockrena varje gång och språket olikt någon annan film i kategorin.
Jag sitter djupt insjuken i alla mina fluffiga IKEA-kuddar och känner värmen sippra ut från TV skärmen, den knackar tillslut på fönsterrutan och försvinner ut någonstans mot Söder och mina grannar på House of Pain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar