Tänkte berätta om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, min alldeles egna passion så att säga. Dans. Jag förstår delvis när tondöva och stela människor säger att de inte kan dansa. De kanske inte kan dansa snyggt, proffsigt eller rytmiskt. Men, de kan alltid förmedla den glädjen som finns att hämta i dansen. Jag var 5 år. Mamma hade köpt ett par nya, självfallet rosa ballerinaskor till mig i New York och anmält mig till min första danskurs. Jag minns hur vi stod vid den där stången och älte positioner. Då var det bara steg, ett måste, ett mönster att följa. Sedan trillade jag in i andra världar. Disco, magdans, street, ragga, bollywood, jazz. Det var den dörren som aldrig skulle kunna stängas. Men jag hade nog fastnat långt innan. Nånstans där på vägen bland allting fann jag glädjen i det hela. Det är svårt att beskriva för någon utomstående, odansande och kanske i vissa fall trångsynt människa, men en danssal kan stundvis förvandlas till himlen själv.
I alla fall, det är som att bli uppäten av något större än en själv. Som Goliat ungefär. Bara att väl där nere i hans magsäck väntar en stor fest, festligare än vad man någonsin kunnat tänka sig. Så känns det. Glädjen sipprar ut ur porerna på en i form av svett och skapar immiga glasrutor i små danssalar någonstans i en för övrigt tyst och monoton stad. Det glöder, svider och gungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar