Motivate me

Jag sitter här och försöker skriva min moderna tolkning av Hamlet, men istället kliar det i fingrarna av ett annat slags skrivbehov. I gårdagens avsnitt av Gossip Girl besökte överklass ungdomarna det riktigt prestigefyllda universitetet Yale. Jag hoppas jag kommer kunna ta mig dit, bli redaktör på deras skoltidning och sedan få en praktiskplats och fast anställning på The New York Times. Vilket i och för sig är ganska mycket begärt och vägen dit längre en Autobahn’s sammanlagda längd i hela Tyskland, och stundvis känns det mer omöjligt än att jag i helgen kommer dra en svävande lina koks på månen.

Men ibland är det som att en uppenbarelse trillar ner, som en sten på tårna. En påse dropp i armvecket, innehållande motivation. Jag strävar efter ett framgångsrikt liv, och, det vore med allas vetskap mycket lättare om mina föräldrar var närmare stenrika och hade något tjusigt namn innehållande ett ”Von” eller något i den stilen. Istället är jag en vanlig dödlig med minus på mitt maestro-kort. En sådan som får kämpa och slita sig till det mesta. Jag försöker.

Ibland ligger jag efter ett kapitel i matten. Ibland sitter jag på msn i timmar istället för att läsa Macbeth. Men då och då trillar faktiskt den där motiverande stenen ned. Det är sådana dagar jag ser hela världen öppna sig för mig och statyerna i Centra Park le mot mig. Vänligt, inte alls överlägset mig med min mänskliga enkelhet och förvirring. Stundvis, vid de tillfällena när jag på något sätt råkar trassla in mig själv i ett problem som i 1000 m bredbands kablar. Stundvis, vid de tillfällena när jag varken vet ut eller in, åt höger eller vänster.

Vi har alla viktiga val bakom, och framför oss. Några av de förgångna kanske var felaktiga, vad ska man göra? Vi rullar vidare på banan, samlar kanske på oss ett gram klokhet eller två. Eller också rycker vi på axlarna och hoppas att turen istället ska trampa oss på hälarna. Att hårdrockaren bakom än på Ozzy Osbournes Hultsfred spelning ska visa sig vara en representant från Oxford som blir så extremt fascinerad av ens headbang:ing-teknik att han med ens faller ned på knä och ber än förgylla hans universitet med den. Eller inte.

Vi vågar inte heller alltid kretsa i våra egna omloppsbanor, eller gör du? De flesta av oss anstränger oss ofta, för att inte vara oss själva. Vilka dörrar de nu skulle öppna har jag svårt att se, nödutgången i ett av de där krånglande SAS-planen? Kanske. Förneka det inte, du ljuger precis som jag, Will Smith och din mamma. Istället för att göra det vi vill, kanske vi väljer att följa det mainstream som tonar upp sig framför oss likt en stor och mäktig tsunami framför en fattig fiskare i Thailand. Det är normen, så va fan.