knock, knock who's there?

Det borde egentligen vara lättare än någonsin att träffa The guy. Vi har fria-sms, msn och facebook. Vi finns där, vi är tillgängliga!

Men, i verkliga livet då? När det verkligen gäller. När vi ska ta den där länge omtalade fikan. Hur blir det då? Det skavar lite vid tanken. Minns en kille jag träffade, inte på internet men på fyllan. Vi fikade, det var verkligen bara vänskapligt. Han hette Andreas och jobbade som reseledare på Apollo, var ungefär 7 år äldre än jag och vi hade fullständigt…ingenting att prata om. Men jag träffade honom när han sms:ade och frågade om jag hade lust att ses. Vid vidare eftertanke hade vi ju en riktig dejt en gång. Vi bowlade, han betalade. Vi åkte till Venezia i hans fina Mercedes, han betalade. Han körde mig tillbaka till stan och avslutade det hela men en obligatorisk kram. Jag är inte ens säker på att jag var rolig eller trevlig, så varför? Är det för att det är ett invant mönster? Det funkar så, alltså ska man göra så? Där finns chansen, vi dejtar henne eller honom, kollar om det funkar. Men sen när det inte gör det så, låtsas vi inte om det? För att det är så, behändigt?

Bekvämlighet. Vi är helt enkelt för bekväma för att träffa någon på riktigt. Jobba på det, lära känna en annan människa som kanske kan komma att ha något att erbjuda till våra liv, förgylla det på något sätt. Istället strular vi runt på öl-bespilda dansgolv och småskumma hemmafester vi inte hör hemma på, allt på jakten efter honom. Men vad hittar vi egentligen? Vi hittar tidfördriv. Kanske lite tillfälligt sex. Men det där seriösa, som man innerst inne letar efter. Det hittar man aldrig. Problemet ligger i oss själva, vart och efter vilka killar vi letar efter. Jag går efter mitt invanda mönster, vidgar inte mina vyer. Stänger min dörr för okända, men kanske tio gånger mera intressanta killar för att de råkar vara några centimeter kortare än jag själv. Vi går miste om den där killen, på grund av oss själva. Inte för att öde inte vill, för att han helt enkelt inte finns där ute eller för att vi aldrig får chansen.
Om vi håller dörren öppen och öppnar den utan att titta i titthålet, kan något oväntat bra kanske dölja sig bakom den.